Busstrafikens Värld

Jag har skrivit om det förr men ämnet behöver lyftas igen och igen. Psykisk Ohälsa och depressioner. De allra flesta har antingen själva hamnat i det här träsket eller känner någon som har det. Man talar numer ofta om att Psykisk Ohälsa är på mycket god väg att bli en folkhälsosjukdom men jag skulle vilja påstå att vi redan är där.

Det absolut farligaste med Psykisk Ohälsa är att den i många många fall inte syns utåt för oss omkring. Trasiga själar kan le, trasiga själar kan skratta på utsidan, men på insidan slits de i stycken bokstavligen talat. Trasiga själar kan ha kul med vännerna men när man skiljs åt och dessa blir ensamna är det väldigt lätt att de mörka tankarna kommer springande och det fort. Det är också så att de som drabbas av detta ocheller depression(det är ju som oftast en del av Psykiska Ohälsan) kan gå med detta under lång eller mycket lång tid. Som jag ser det finns det ingen bestämd tid hur lång tid det tar att läka/tillfriskna. Det finns egentligen inga mirakelmediciner likt vi botar halsfluss eller skrapsår.

Tid, stöd, samtal, psykiatrin är sånt som kan hjälpa på vägen, men vardagliga saker i livet som "måsten"(ta hand om hemmet osv) kan vara sånt som ökar på den negativa stressen för en trasig själ och därmed öka riskerna. Vissa dagar är supertunga,.sedan kan det komma stunder av lite ljusare art för att därefter gå ner igen. Många beskriver det som en känslomässig berg-o-dalbana. 

Är man inskriven hos den psykiatriska vården är detta, som jag ser det, extra farligt eftersom det för dem kan verka som att man "tillfrisknat" och mår bättre och ihop med våra politikers sparkrav och vägran att satsa på Svensk Psykiatri blir detta en mycket farlig kombo. Va bra, du är frisk/bättre, då släpper vi dig eftersom vi har platsbrist och låååånga köer till samtal. Det är just vid dessa tillfällen som jag börjar fundera på att risken för självmord är som störst. Vården släpper dig i tron om att du är bättre men själv så är du allt annat än det och upplever/känner att du tappat det så livsviktiga stöd du är beroende av. Och då kommer "mörkret"....fort!

Att hamna i Psykisk Ohälsa kan, som jag beskrivt tidigare, bero på väldigt många orsaker; Ekonomiska problem, jobbrelaterat, mobbning, kärleksproblem men även pga att man blivit utsatt för brott. Även viss typ av stress av kan vara en utlösande faktor. 

Det är väl allmänt känt att vi i dagens hyperteknologiska moderna samhälle lever ett allt mer stressat liv, särskilt i storstäderna. Allt ska ske fort, fortare helst igår. Eller varför inte i förrgår...?
Det här påverkar oss, även om vi kanske inte inser det i första taget. Någonstans behöver vi nog inse att vi inte är odödliga och att vi inte kan pressa oss själva hur mycket som helst utan att det blir konsekvenser. Actions have, and always will have, reactions. På något sätt.

Det är ett samhällsproblem och det har att göra med pengar till stor del, ju förr jobbet blir klart dess bättre. Kan vi spara in lite här och kapa tider för att på så vis tjäna in lite mer så skall det göras. Sen, att det resulterar i att människor går sönder emotionellt och psykologiskt det är den baksidan vi inte talar om.

Jag vill se det så här; För att en människa ska må bra behöver denne har rutiner och ett jobb men även få tid till sitt privatliv och tid för det denne gillar att göra..hobbys och så vidare. Men vad händer när jobbet kräver allt mer både i tid och kraft och därmed börjar äta sig in på den tid som borde vigas åt privatlivet...? Vad händer när en arbetare börjar få allt svårare att orka med sitt privatliv...? Jag vill påstå att detta är en grogrund för stress som ju i sin tur i slutändan kan vara en trigger för psykisk ohälsa. Om dagarna allt mer betyder jobb och sedan är personen så trött efter det jobbet att denne inte orkar engagera sig i privatlivet, ja då har inte bara personen ifråga problem utan det kommer slå ut på samhället också till slut. Psykisk Ohälsa/depression kostar samhället enormt mycket både i ekonomi(sjukskrivningar) och tid.

Så varför är det då så svårt för politikerna att förstå den här växande negativa spiralen? Varför är det så svårt att för en gång skull satsa på Svensk Psykiatri? Hur många medmänniskor skall vi behöva förlora i depression innan satsningarna kommer? Att spara in på psykiatrin är verkligen att bita sig själv i svansen, även om det tar tid innan smällen kommer. Vi behöver vända detta här så fort det bara går.

Det finns dock en paradoxal twist till detta som om inte detta var nog. Jag tänker då på hur Försäkringskassan jobbar. Återkommande har vi via Facebook kunnat läsa om fall där människor hamnat i olyckor och blivit skadade på ett eller annat sätt där ansvariga läkare skrivit journaler som utryckligen klargör att patientent ifråga är oförmögen att, under gällande omständigheter, kunna jobba. Ändå kan Försäkringskassans egna läkare göra egna bedömningar, ibland utan att ens ha träffat patienten ifråga, där man då klargör att personen skall ut i arbete. Ett mycket allvarligt case dök upp på Fb alldeles nyligen där en patient mer eller mindre hade tarmarna på utsidan av kroppen och det fattar ju vem som helst att den personen behöver all vård denne kan få samt tid att rehabilitera, men n e j då, FK gjorde sin egen bedömning och det var att personen absolut skall ut i jobb. Och det fort.

Det här arbetssättet från FK vill jag påstå också är ett bidragande orsak till Psykisk Ohälsa. Inte nog med att dessa personer har sina ursprungliga problem, de får inte någon hjälp av samhället och i det läget är det ju inte konstigt om mörka tankar kommer snabbt. Istället för att hjälpa dessa medmänniskor så skall de uppenbarligen stjälpas ännu mer än de redan är stjälpta. Alltså..gud bevare mig väl för det här synsättet.

Som avslutning till inlägget kan det vara viktigt att få lite råd hur man ska agera om någon i ens närhet mår dåligt.

 

Som alltid i dessa fall är det som oftast individuellt hur man stöttar personen bäst. Det som jag tror är viktigast är dock att visa att man finns där. Lyssna, låt personen prata, låt personen älta. Det är mycket troligt att personen ifråga kommer lyfta samma saker gång på gång på gång eller möjligen med olika infallsvinklar. Det är naturligt och varken konstigt eller illa menat. Det kan också vara ett sätt för personen att bearbeta sina mörka tankar. Så, visa att du lyssnar och avbryt inte. Låt personen lyfta det denne känner eller tänker på men ställ dock inga krav på att personen måste lyfta sina innersta tankar när denne är med dig. Krav på att prata slår med största sannolikhet precis åt rakt fel håll. Jag tror nämligen att ytterligare krav från omgivningen är det sista en person med psykisk ohälsa behöver. 

Det lär troligen också vara så att dina förslag om saker att hitta på med personen som denne i vanliga fall brukar tycka om ratas i det här läget. Misströsta inte och återigen ställ inga krav på att ni ens måste göra saker, bara att ses hemma hos någon å bara vara kan kännas skönt. Stötta genom din närhet. Och blotta existens. Ett annat viktig råd är att låta personen ta tid på sig att läka, bearbeta sitt mörker. Kom inte med krav om att personen ska släppa å gå vidare, det kan tolkas och uppfattas av denne som att du varken respekterar den drabbades ohälsa eller att du inte förstår hur ont denne har...själsligt och förminskar dennes mörker. Det kan kanske kännas jobbigt om personen dag efter annan ältar mer eller mindre samma saker och "fastnar" i sitt mörker, men så kan det vara i depressioner. Varje dag kan för den drabbade vara ett enda långt mörker. När det är som jobbigast kan det vara en fet jälva match att bara gå upp. 

 

Jag tror att det absolut bästa stödet man kan ge en drabbad är att bara lyssna, krama om personen om du märker/ser att denne vill det. Låt personen gråta om denne behöver det, trårar är själens sätt att försöka reparera sig. Lyssna är ett viktigt ord här som sagt.

Viktiga tecken att se hos den drabbade kan vara om personen plötsligt drar sig tillbaka allt mer, verkar vara tillfreds med allt...lite om allt bara vänt på en femöring...särskilt i kombination med att personen börjar sprida ut saker som betytt mycket för denne bland folk och liknande beteende. Det kan vara ett tecken på att personen på allvar börjat förlika sig med tanken på att avsluta allt.
I det läget är det viktigt att våga söka stöd hos vården. Akuta psykiatrin, 112 eller liknande. 
Kom ihåg att det hos akuta psykiatrin kan vara en fight att få dem att fatta allvaret om den drabbade inte (ännu) gjort ett aktivt försök. Stå på er. Be att få prata med läkare/utb psykolog. 

Kom också ihåg att även om den drabbade verbalt säger att det inte är någon fara så kan det bara vara för att denne inte vill vara till besvär för er omkring. Tro mig, visar du/ni att ni ändå är beredda att möblera om er vardag för den drabbade betyder det precis allt för den som sitter mitt i skiten. Även om denne inte visar det där och då.

Viktiga organisationer att känna till är

• Hjälplinjen på telefon 0771-22 00 60.
• Bris - Barnens rätt i samhället på telefon 116 111.
• Jourhavande medmänniska på telefon 08-702 16 80.
• Jourhavande präst nås via 112.
• Mind Självmordslinjen, chatt via mind.se eller på telefon 9010