Busstrafikens Värld

 Orden är Charlotte Perrelis och kommer från låten "Hero".  De passar in rätt mycket på det jag tänkte lyfta idag. Vi alla är olika, alltså har olika personligheter. Vissa är schyssta och mjuka, andra kanske tuffa. Några är kalla och egna medans andra är känslokalla och själviska, alltså sätter jag:et främst. 

Sedan vi dem som föds till att bli hjälpare. Eller hjältar om man så vill, men jag föredrar det första... "Hjälpare". 

Dessa människor är snälla och bryr sig väldigt mycket om sina medmänniskor. Ställer upp i vått och torrt när de behövs i omgivningen. 

I mångt och mycket är de oftast nästan lite för snälla för sitt eget bästa men det kommer sig ofta av att de är så måna om att vänner eller partnern har det så bra det bara går. 

Oftast kan det vara så att hjälparna själva haft det tufft på ett eller annat sätt och inte vill att de närstående skall falla lika djupt. Jag har insett att jag är lite av en hjälpare. Är väldigt mån om de som står mig nära och efter den skit man själv gått igenom vill jag alltså på ingalunda vis att någon av mina vänner ska falla så djupt. 

 Nackdelen är väl just det att man vill hjälpa andra å finnas där för andra så mycket att man inte hinner ta hand om sig själv. Kärleken är stor till de som man har en relation till. 

Jag läste för ett tag sedan en artikel om typ det här, den handlade iofs om tjejer, men det känns applicerbart här med. Artikeln lät meddela att de tjejer som är snällast och ställer upp mest, lägger ner mest kraft på omgivningen är också de tjejer som råkat värst ut. De ler och skrattar på utsidan men på insidan finns såren som aldrig läker fullt ut. 

Jag tycker det stämmer även på motsatt sida. Om jag går till mig själv... Den skit man varit med om själv sitter i, såren finns där. Och för att knyta ihop säcken: Kanske är just därför man är en hjälpare. Man vill finnas där, göra allt man kan för att stötta. Kanske är det så just för att ens egna sår rivs upp när man ser omgivnigen må dåligt. 

Det är - tyvärr - åxå så att de som är hjälpare... De som är snälla löper en stor risk att bli utnyttjade just för att de är så snälla. Man vill så gärna finnas där för folk så man inser inte att inte alla menar väl. Och när den polleten väl trillar ner är det redan försent. Det är också så att allt som oftast glömmer man bort sig själv i sin iver att stötta och hjälpa andra. Lätt att glömma men viktigt att komma ihåg: Hur ska man kunna hjälpa andra om man själv inte är på topp...? 

 Det blir lite av en ond spiral till slut i den meningen att ju mer man lägger ner sin tid och själ på andra, dess tuffare blir ens egna tillvaro. 

En annan aspekt är också att man bör försöka komma ihåg att "Alla människor har ett val" och det innebär att hur mycket man än vill hjälpa andra att må å ha det bra så kan man bara servera valen -Det är upp till personen att ta dem eller förkasta dem. 

Som sagt, jag är väl lite av denna typ å dessutom har jag lättare att visa känslor. Därmed alltså lättare att snacka om tuffa grejer. Trots att man är 80-talist och därmed uppväxt lite under parollen att killar ska inte gråta. Killar ska inte visa känslor. 

Långt inlägg idag, men ämnet är viktigt att prata om. Känslor är viktiga och vi alla går igenom tuffa perioder i livet. Då kan det vara A och O att ha vänner omkring sig som stöttar och hjälper. Var rädda om er där ute!