Busstrafikens Värld

 

 

Fan ska jag svara, ja, jag kanske just log, eller skrattade i stunden, men jag vill ju inte dra ner stämningen. Vill inte vara till ett problem. Svaret blir lika automatiserat som så många gånger förr;
"Mmmmm, det är väl lugnt".

Lugnt...jadu just nu kanske när ni är omkring mig. Jag har kul i stunden men det där mörka onda finns där....

Det är svårt att beskriva det här i text. Alla som hamnat i den här sitsen känner nog igen den allt för väl. Det är som att man är hel utanpå men på insidan är man så trasig. Det gör ont....samtidigt kanske man känner skuld och "blame:ar" sig själv för den uppkomna situationen. "Släpp och gå vidare"....jotack, det är en lät mening att säga men förbannat svårt att göra. 

Det kan räcka med en viss låt för att de där mörka onda tankarna ska sätta fart...eller att man råkar besöka en plats. Vips så är raset ner i ravinen igång. Och för varje gång känns det som att man faller ännu djupare ner. Man försöker famla efter något att greppa tag i för att bromsa fallet, men det är svårt. Ångest....ständiga upprepande frågor i huvudet som far runt. 


Att hamna i en depression eller i såkallad Psykisk Ohälsa kan som skrivet bero på väldigt många orsaker. Triggers kan vara en bortgång i familjen, olyckor, separationer, olyckliga kärlekar, ekonomiska trubbel. Ja, det finns mycket som är mörkt och hotar. Just separationer är kan verkligen trigga för det är så mycket känslor inblandat. Jag ska försöka exemplifiera hur tillvaron kan se ut för en person mitt i det helvetet.

Solen börjar vakna och det går mot morgon. Men jag vill inte vakna. Jag vill inte slå upp ögonen. Inom mig finns en chock, ett mörker utan dess like. Ena stunden var det vi och nu är allt bara i spillror. Trasiga skärvor av mitt hjärta som inte passar ihop känns det som. För det saknas bitar, bitar av dig, bitar av det som var du, bitar som var vi. Inom mig gör det fysiskt ont, det skär rakt igenom bröstet och det vill liksom inte sluta. Varför är vi här? Varför hamnade vi här? Varför såg jag inte tecknen? Varför lyssnade jag inte? 

Jag försöker att le, försöker att utåt sett visa upp hel fasad för jag vill inte dra ner mina vänner när jag är dem. "Ska du med och käka på Greken ikväll?" Fan, fan fan jag vill inte, har ingen lust....men jag måste ju äta. Följer med....skrattar åt skämten som dras. Försöker vara med i diskussionerna. Maten känns konstig, den tidigare så goda grekiska maten som jag varit förtjust i smakar just...ingenting,.Som att tugga på papper. När middagen är klar drar alla till sitt...hemmåt och jag är åter själv..och det är nu det riktiga helvetet börjar. I ensamheten kommer tankarna, på bussradion på väg hem dyker låtar upp..låtar som väcker minnen till liv. Fan, får inte börja gråta, kan inte gråta på bussen inför folk. Väl hemma i det som var vårt hem är det tyst, tomt och ensamt och de mörka tankarna tar allt mer makt över mitt sinne och själ. Ofrivilligt börjar jag analysera situationer...händelser....de poppar upp i minnet och spelas upp. Sådär överjävligt långsamt. Är det detta som kallas själsliga sår....?! Jag vet inte, men det sänker mig fullständigt. Varför lyssnade jag inte? Du sa ju som det var, Men å andra sidan, varför lyssnade du inte på mig?

Även om tiden går och därmed läker såren så känns det inte så...saknaden är enorm och inombords försöker jag analysera sekvenser i detalj. Även fast jag inte borde så är det som att det där mörka alltid kommer smygande...och river upp såren. Det känns som att jag vill skrika ut min smärta men det finns ingen röst, det kommer inte ut ett ljud. Det känns som att jag vill gråta som en dåre, men tårarna är torkade, det kommer inte ut något men själen värker mer än vad smärta det kan finnas i detta liv.

---

Ovan är ett exempel hur det kan vara att sitta mitt i helvetet. Vad jag försöker lyfta är det formidabla helvete som det känns som man är i när man lever med Psykisk Ohälsa. Och det farliga är att just att det inte syns på utsidan. Man kan fortfarande skratta och le, man kan fortfarande verka ha kul i goda vänners lag men inombords rasar man bit för bit sönder. Det är just också berg-o-dalbanestämningen som kan lura omgivningen. För ett ögonlock eller två kan man verka stark(are) men bara för att rasa ihop å ännu djupare nästa ögonlock. Psykisk Ohälsa borde tas på betydligt större allvar än vad samhället de facto verkar göra. Det är liksom allt för många omkring oss som hamnar i det och som kämpar så jävla hårt med att försöka komma upp ur sina raviner.

Psykisk Ohälsa är sjukdomen som verkar dribblas bort av Politikerna, som det inte satsas på, ändå sprider det här sig allt mer och allt snabbare omkring oss och i allt fler fall slutar det på värsta tänkbara vis. Ett självmord brukar i många fall vara ett direkt resultat av en trasig själ som svikits av oss, av samhället. Visst, det kan vara så att vissa inte går att räddas, men vi måste i alla fall göra allt som står i vår makt. För som jag ser det är ett självmord ett misslyckande för hela samhället.

Som jag tidigare nämnt ökar den Psykiska Ohälsan lavinartat inte minst bland våra unga medborgare, jag tror det beror väldigt mycket på de sociala medierna och hur lätt det är att mobba varann via dessa plattformar. Rykten sprids som löpeld, lika så kränkande bilder och filmer. Och har det lagts ut på nätet finns det för alltid på nätet. Här har vi vuxna ett oerhört tungt ansvar att våga agera när vi ser sånt som kan vara kränkande på nätet. Är det på fejjan, ta print screen och anmäl till ev admins och till Fb. Är det på tex instagram eller snapchat så ta printscreen om det går. Det är också viktigt att våga prata med sina barn/ungdomar om vad som är okej och inte på nätet. 
Och om någon faller offer så polisanmält alltid samt ta kontakt med skolan. Även fast det är en gråzon med just de sociala plattformarna är det bra om skolan får veta vad som försigår. Mycket vad gäller kränkande bilder å filmer kanske tas inom skolans område.

Slutligen....var rädda om varann. Om ni märker att någon har det tufft så stötta. Finns där. Våga prata. Våga visa att du är där för den trasiga själen.

"Should've stayed, were there signs, I ignored?