Busstrafikens Värld

Det här är allvarligt. Vi måste våga prata om detta och de med befogenhet och makt måste agera. Folk lider i det tysta. 

En delorsak är den stress vi har i samhället idag. Pressen på arbetstagare är hög, givet att det varierar i olika branscher, men generellt är den hög. Vi ges inte tid för kroppslig och mental återhämtar i arbetsgivarnas (hets)jakt på pengar.

Andra orsaker är livskriser och här behöver man reformera psykiatrin. Jag vill med bestämdhet påstå att den är icke-fungerande idag och det är skrämmande. 

Alltså... På riktigt... Ovan bild är från Expressen idag den 27/5 om Annika Strandhälls kommentarer till att psykvården är i kris. Läs texten. Klart en person som visar självmordsbenägenhet skall omgående till psyk akut men det förutsätter ju att akuten tar in personen och sätter till resurser. 

Jag hävdar med bestämdhet att det här inte funkar i praktiken. Man jobbar inte preventivt så som man borde, man väljer nämligen att skicka hem personer som mår så dåligt att de överväger SM men inte (ännu) gjort aktiva försök. Det här håller inte någonstans. Om du är i så dåligt skick att du, själv eller med hjälp av närstående, uppsöker akuten är ju detta ett akut rop på hjälp, att då bara skicka hem. En sådan person är ju direkt vansinne och riskerar ju att förvärra tillståndet. 

Det är här som jag menar att psykiatrin måste reformeras. För det första måste även dessa fall tas på allvar. Dessa person skall få vård och krisstöd. 

Det andra är att privatiseringen och utlejning av denna vård måste upphöra. 

Det skall vara statligt för att på så vis kapa hetsjakten på pengar och istället sätta fokus på att patienterna får den vård de behöver. 

Har fått vittnesuppgifter som gör gällande att mottagningar inte får boka in för många kris-samtal pga kostnaden. Endast en bokning åt gången a 45 min. 

Dettar ju horribelt. På vilket vis når man en nollvision då undrar jag? 

Det tredje är att vi som samhälle måste våga prata om det här onda. Med varann och för varandra. Och en mycket viktig sak att känna till för närstående är att det inte alltid syns utåt hur illa det kan vara ställt. 

Utåt kan personen skratta och le, men inåt sett gråter och skriker personen. 

Det är viktigt att lyssna och visa respekt, även om personen upprepar saker som ett mantra. Döm inte. Låt det ta tid. Och ta signaler på allvar. 

Annika Strandhälls input känns inte trovärdig då hon missar viktiga punkter. Ja, det är bra att det satsas på kuratorer och skolpsyk. men vad gäller skolan sker lika mycket kränkning(som ju kan vara grund till psykisk ohälsa) efter skolan via sociala medier. 

Men som sagt, var är satsningen på psykiatrin i övrigt? Kötiderna är längre än längst, tiden öht är enormt svårt att få tag i, och kunskapsbrist verkar råda här och var. 

Gör om...gör rätt!